Arbete är både bra och rätt. Det är bra och rätt att arbeta och göra rätt för sig. Men det är en rätt som inte bara är en rättighet utan också en skyldighet. Man har en rätt – och en skyldighet – att delta i sin egen och sina näras försörjning. Man har en rätt – och en skyldighet – att bidra till samhällets fortbestånd och utveckling.

Men arbete är inte bara en rätt och en skyldighet – det är också bra för oss att arbeta. Det är bra att ha en arbetsgemenskap att känna trygghet i, att ha en lön att kunna leva på, en framtid att kunna skapa och påverka.

Jag tror alla har ett behov att känna sig delaktiga, att vara behövda, att vara en del av något större. Arbetet blir för de allra flesta den symbol för delaktighet och tillhörighet som går utöver familjens snävare krets. Det är genom arbetet vi blir en del av samhället.

Nu är jag ingen ”jobb-puritan”. Jag älskar också att vara ledig, att få sparka av mig skorna och låta lata dagar ta över rutiner och måsten.

Jag inser också att bara för att jag i någon etisk mening tycker det är bra och rätt att arbeta förstår att arbetet därmed per definition inte uppfattas som bra och rätt av alla som arbetar. Tvärtom är det många som har tunga och slitiga jobb, många som vantrivs med uppgifterna eller sina arbetskamrater och chefer, som varken finner mål eller mening med sitt dagliga slit. Och det finns många, många som skulle göra vad som helst för att få ett jobb att gå till.

Jag har läst nationalekonomi i Lund i tre år och vet att ”full sysselsättning” är för nationalekonomen vad Nirvana är för buddhisten: en utopi som är hart när omöjlig att uppnå. Istället pratar ekonomerna om ”naturlig arbetslöshet”, friktionsarbetslöshet och så vidare. Och det stämmer naturligtvis – full sysselsättning i dess absoluta mening är säkert inte möjligt att uppnå.

Men som politiker finns inget annat att sträva emot. Skulle jag börja definiera vad som är ”naturligt” så blir jag också svaret skyldig på vem som ska lämnas kvar på perrongen. Och har man en etisk inställning till arbete som redskapet för självförverkligande och delaktighet så är det en omöjlig uppgift att definiera bort någon.

Det är mitt, möjligen utopiska mål: att alla ska ha ett arbete att gå till, en lön att leva på, en arbetsgemenskap att känna trygghet i och en framtid att kunna påverka.

Detta mål blir levande i mötet med dem som verkligen berörs. En sådan person är Leif. Jag mötte Leif den 13 februari 2007 då han var 39 år och satt i rullstol och deltog i projektet Open Up i Kista.

Leif berättade för mig att han varit förtidspensionär i 14 år trots att han inget hellre ville än att ha ett jobb att gå till. I 14 år hade Leif förvägrats möjligheten att arbeta och känna sig behövd. I 14 år hade han förvägrats möjligheten att ens skriva in sig på arbetsförmedlingen. Om han ändå fixade ett jobb skulle han riskera hela sin förtidspension och därmed hela sin trygghet.

Leifs öde har kommit att beröra mig under hela mandatperioden. När jag har tunga dagar på jobbet tänker jag inte sällan på Leif och Open Up eftersom det egentligen sammanfattar syftet med hela politiken: att skapa möjligheter för Leif och andra i liknande situationer att bli en del av samhället.

Men Leifs öde sammanfattar också varför politik gör skillnad. Bara någon månad efter det att vi besökte Open Up fick min dåvarande medarbetare Fredrik Östbom ett sms från Leif där han berättade att han fått ett nystartsjobb och därmed äntligen – efter 14 år – fått en lön att leva på. Det är för Leif och alla andra i hans situation som arbetslinjen också är framtidslinjen i svensk politik.

Sven Otto Littorin

arbetsmarknadsminister (m)

(Texten är ett kort utdrag ur Littorins nya bok ”Uppdrag Arbete”, Ekerlinds förlag, 2010)